Long time no write

Publicerat: 2012/11/12 i Uncategorized

Mycket dålig aktivitet här nu. Såg väl länge ut som att den här bloggen skulle gå samma öde till mötes som så många andra, men tada!

 

Vad har då hänt sen senast, let’s see… I det senaste inlägget så lanserade jag en ambitiös plan för att vända min tråkiga jobbsituation till något positivt. Det gick fint, men inte direkt som jag hade tänkt. Det blev inte mycket resultat i det projektet, men å andra sidan har jag hamnat på ett nytt! Här förväntas jag skrämmande nog faktiskt göra saker i M3, och räknas dessutom som seniorkonsult hastigt och lustigt. Fina pengar in men mycket ansvar.

 

Vad jag förstår av mina kollegor så har jag nu gått från bolagets mest kaosartade projekt till det näst mest kaosartade. Med mina erfarenheter som bakgrund känns dock allt här väldigt uppstyrt och synkroniserat. Jag är förmodligen härdad nog för att bli en så kallad ”skitprojektskonsult” som slängs in där alla andra har hoppat av. Kanske inte det mentalt hälsosammaste i längden, men det kommer ju åtminstone alltid finnas jobb 🙂

 

En kort briefing om det nya projektet då: Italien har bytts mot England, veckopendlandet är tillbaka och allting är om möjligt ännu ohälsosammare nu. Mer friterat, mackor och öl i kombination med ännu sämre träningsmöjligheter gör att konsultkaggen är ett ständigt hot. Tror detta förtjänar ett eget inlägg så småningom. En otrevlig detalj är att det nu är ryan air som gäller för de flesta flygningar, så bye bye SAS business lounge 😦

 

Det jag faktiskt gör då: Jag har blivit data build responsible (DBR) för den brittiska rentalverksamheten hos kundföretaget. På svenska betyder det att jag ska hjälpa dem flytta och konvertera data mellan deras gamla system och den M3-lösning som kommer att skölja över dem någon gång under nästa år (förhoppningsvis). Målet är att vi ska vara färdiga här innan nyår, därefter väntar mest troligt nya äventyr. Tyskland eller USA är heta kandidater vad jag förstått, men det kan även bli så att vi blir kvar i England för att sköta utrullningen av systemet också. Den som lever får se!

 

Det här får räcka för den här gången, klockan tickar på och imorgon ska det debiteras timmar igen. Ciao!

Annonser

Allt att vinna

Publicerat: 2012/08/06 i Uncategorized

Hej dagboken,

 

Det har varit dåligt med uppdateringar här på sistone. Anledningen är att spänningen och dynamiken från början av jobbprojektet på sistone har bytts ut mot en aningen gråare vardag. Inget pendlande till Italien utan istället 8-5 på ett kontor med samma maffiga lista av uppgifter att bara kämpa sig igenom på egen hand.

 

Det jag rent konkret har sysslat med på sistone är att dokumentera och skapa utbildningsmaterial för hur den nya lösningen skall fungera. Det har inte varit det lättaste eftersom lösningen hela tiden ändras och fortfarande inte är klar. Dessutom har jag fått äran att hålla användarutbildning också, inom ett område jag aldrig har jobbat med förut. Pga den allmänna tidspressen i projektet har det inte varit helt lätt att få hjälp av andra heller. Idel hårda nötter alltså.

 

Så vad gör jag åt en sån situation? Normalt sett; blir jävligt irriterad och tycker att alla andra är idioter som skapat den här situationen. Men den här gången har jag lyckats få en mer konstruktiv vinkel på det hela. Istället för att låta perfektionismen ta över och tycka att uppdraget är meningslöst eftersom det inte kommer gå att utföra optimalt så finns faktiskt alltid möjligheten att göra det bästa möjliga av situationen. Jag kommer inte att få skit för att utbildningen inte är perfekt, för alla inblandade vet om att förutsättningarna inte är bra. Så länge jag är rak med vad jag behöver för att kunna leverera så kan ingen anklaga mig för att ha gjort ett dåligt jobb när jag inte har fått det.

 

Istället dyker ju då faktiskt världens möjlighet upp. Genom att stå upp för mig själv och markera vilka problem som finns så blir alla andra medvetna om förutsättningarna. Jag skulle kunna använda den luckan till att slappna av och känna att jag har gjort min del och att det är någon annans fel att det inte blev bra. ”Skit in, skit ut” som man brukar säga. Men jag kan också ta möjligheten att göra lite mer än vad som förväntas av mig. Maila, ringa och tjata på folk för att få det material jag behöver. I vissa lägen kan jag hjälpa dem och de hjälpa mig tillbaka. Det är ett både roligare och mer konstruktivt sätt att spendera tiden jag ändå är på jobbet, och ett oerhört bra sätt att lära sig ta ansvar och leda. För let’s face it, jag har inte tänkt vara den som sitter och klickar i rutor framför en skärm 40 timmar i veckan särskilt länge. Eftersom jag vill jobba mer strategiskt så är det lika bra att ta den rollen direkt, även om den inte officiellt står på mitt papper.

 

För att lyckas med detta krävs ett antal saker:

  • Rak och regelbunden kommunikation. Genom att hålla projektledare och övriga inblandade uppdaterade på hur det går för mig och hur mina förutsättningar ser ut så uppstår inga plötsliga överraskningar.
  • Korrekta förväntningar. Både för mig själv och externt sätta en rimlig förväntningsnivå baserat på vilka resurser som finns för att utföra jobbet.
  • Våga ta för sig. Jag är yngst i projektet och skall enligt pappret inte ha ansvar för någonting. Istället för att använda det som en sköld eller ett gömställe så gäller det att stå på sig och våga ta diskussionerna som garanterat uppstår när jag har egna förslag och idéer.

 

Istället för att känna att min situation är hopplös på grund av vad andra har gjort eller inte gjort så har jag världens möjlighet att hoppa över ett par steg i hierarkin och visa att jag kan göra det bättre själv. Plötsligt har jag allt att vinna och inget att förlora i det här projektet, och det är ett oerhört mycket trevligare mindset att jobba med!

The remake of Carl

Publicerat: 2012/05/01 i Uncategorized
Etiketter:,

Ö&B:s reklamfilmer har på sistone blivit en nationell klenod för folk med dålig humor, tack vare den där ordvitsande förvuxne femåringen. Jag spår honom en lysande framtid eftersom det alltid är ett bra karriärval att rikta sig till människor med dålig smak och göra det på ett synbart naivt och gulligt sätt. Låt oss kalla honom ”folklig” (detta förtäckta skällsord). I vilket fall så har det ur reklamsynpunkt varit ett stort lyft för Ö&B. Särskilt när man jämför med hur deras reklam såg ut innan denna (såvitt jag vet namnlöse?) smyggöteborgare gjorde entré:

That’s right, en av de mer irriterande och tjatiga reklamfilmerna någonsin. Uppenbarligen försöker man spela på lite gammalt hederligt klasshat genom att ställa dit en dryg fan från samhällets översta skikt (visuella tecken: backslick och världsomseglarbyxor) och sedan få honom att misslyckas kapitalt. ”Hehehe, de är så jävla dumma de där rika svinen! Lägger en massa pengar på samma grejer, helt i onödan! Nä tacka vet jag Ö&B där förnuftigt folk som jag handlar” skulle övriga 99,6 % av befolkningen tänka och succén vara ett faktum. Synd bara att Carls antagonist (vars skjorta förövrigt byter färg från svart till vit till grön till gul till orange under loppet av 30 sekunder) är den mest irriterande fan som någonsin dykt upp i en TV-ruta och åtminstone mina sympatier därför istället gick till den prydlige och befogat irriterade mannen till höger i bild.

Vid något tillfälle insåg man tydligen sitt misstag och valde en ny vinkel. De låga skämten gjorde entré och succén var ett faktum. Låt oss titta på ett exempel:

Men vänta nu… Är inte den manlige kunden där… Carl? Nä, det verkar ju helt barockt. Inte fan kan ju Carl vara en Ö&B-kund? Det dryga svinet, en man av folket? Men det är ju uppenbarligen samma skådis iaf. Kanske hade Ö&B helt enkelt signat ett alldeles för långt kontrakt? Vi tittar vidare:

”Kalle”! Visst fasen är det samma karaktär! Nu helt plötsligt ledigt klädd och till synes helt avslappnad, trots att han befinner sig i underklassens högborg och blir kallad för det smeknamn han så aktivt motsatte sig i den första filmen. Vad är det som har hänt!? Vi kikar på ett klipp till:

Vad i hela…? Nu är ”Kalle” inte bara en avslappnad besökare utan rentutav en aktiv deltagare i jargongen. Till synes njuter han dessutom i fulla drag. Vad har hänt med honom? Knäcktes han totalt av programledaren i den dynamiskt färgsatta danbandsutstyrseln i den första filmen och lade om hela sin livsföring, sålde villan på Värmdö och flyttade till Karlskoga? Eller är det kvinnans uppdykande som inneburit en ny vår i hans liv? Hur tänkte ni, Ö&B? Vad är de psykologiska drivkrafterna bakom Carls förvandling? Varför görs inte något från FN-håll för reda ut detta?

Frågorna är många och svaren är få, men förhoppningsvis sitter produktionsbolaget och ruvar på en långfilm som kan skingra alla tvivel. ”Carl – the movie”. Ta ert ansvar Ö&B och håll oss inte i ovisshet!

Random fotoinlägg

Publicerat: 2012/04/27 i Uncategorized

Att hitta på kluriga teman osv för inläggen är en oerhört påfrestande aktivitet har jag märkt. Därför följer här helt enkelt några bilder med tillhörande tankar och förhastade slutsatser.

Startar dramatiskt och allmännintressant med mitt besök på bilprovningen förra helgen! Här ser vi verktyget som mer eller mindre tillintetgjorde min förra bil. Det som inte stannade förrän det fastnade i stoppningen på passagerarsätet. Det som fick besiktningsmannen att säga "Jadu... kan du svetsa? nähä... köp en ny bil då". En jävla stridshammare är vad det är. Hör hemma på livrustkammaren. Som tur är behövde den inte ens användas på min nuvarande pärla, som uppenbarligen var i fullgott skick!

Det HÄR är ju bara inte fair! Man sänker inte rutan på en italiensk bil med elhissar om det inte är absolut nödläge! Jag har vägrat göra det för polisen, eftersom det är 96% risk att den aldrig går upp igen. Men nu skulle det minsann testas... Bara be en stilla bön. Och TADA! Som av ett mirakel gick den upp igen! Bara spela nonchalant och försöka se ut som att det väl inte var något med det.
De erbjöd ett elektroniktest för 200 kronor också, men kom igen liksom. Ignorance is bliss här, I don't want to know!
Ja, den behöver tvättas. Ja, vinterdäcken är på fortfarande.

Partille gubbdagis. Här står man och lider medan skönheten vårdslöst slängs fram och tillbaka och behandlas särdeles omilt. Eller ja, alla de här gubbarnas bilar såg iofs ut som skit, men jag vet känslan ändå! Här kan drömmar och ens finansiella situation krossas på några minuter. Nästan värt en liten sång:
I know your feeling
I share your pain
We keep our hopes up
But it's all in vain
To that fucking madman (kontrollanten alltså)
It's all the same
When he is finished
With his wicked game
A rusty pile of smashed-up junk is all that will remain
Yeah-i-yeahiyeah! Åsså gitarrerna.

Ett skutt in i framtiden och senaste trippen till Italien. Här en till synes alldaglig bild, men som vid närmare granskning visar två härliga fenomen där nere: De totalt obskyra barerna (som måste omsätta mindre än jag gör på typ... pergament) och den härliga trafikmoralen. Skylta mot enkelriktat, inga problem! Och klart det ska ligga två barer inne på en bakgata i ett villaområde.

De här skyltarna är lite roliga för en nyfiken fan som jag. Vid alla byggplatser finns information om vad som uppförs, av vem och när arbetet påbörjades. I det här fallet uppför Tivoli kommun en parkeringsplats med byggstart 1987. Antar att hybrisen lade sig efter ett tag, för det här området är fucking humongous! Här ryms lätt varenda bil i kommunen om man asfalterar hela tomten. Dessutom ligger den mitt ute i jack shit nowhere, så det vette fasen vad de tänkte när de inledde projektet. Avspärrat är det iaf, ingen allemansrätt här inte. Lika bra det kanske eftersom italienare verkligen inte kan låta bli att dumpa sopor så fort de kommer åt en avskild plats.

Härligt old-school litet kyffe, mitt inne i ett annars hyfsat modernt villaområde. Vi flytt' int'!

Naaawh, kolla jag kan också! Vackra blommor, visst blir man glad? Förövrigt en perfekt väg att köra ihjäl sig på om man är motorcyklist.

Fler avspärrade tunnlar. Fresta mig inte!

Den sjukt fina smaragdgröna ån som rinner genom hela Villa Adriana. Dock nästan helt omöjlig att komma ner till på grund av den italienska tolkningen av markäganderätt, och rätt förstörd av tidigare nämnda inställning till sopdumpning. I bakgrunden den sjukt läckra evil abandoned factory / asylum som jag tidigare visat (tror jag?)

På väg hem igen, den här gången med mellanlandning Oslo. Plats 12F, låter ju rätt ok tänker jag. Fönster och hyfsat långt fram. Men nä, sista sträckan trafikeras av någon form av spanskt regionalflygsbolag (hur de ens har hamnat i Norge kan man bara spekulera i. Felnavigering?), på uppdrag av Widerö (fast med norskt ö) som i sin tur har code-share med SAS... Ajdå.
Rad 12 visar sig vara näst längst bak i den här tandkrämstuben med vingar, där fönstren slutar vid typ rad nio. Finurligt nog har man också hoppat över A och B när man numrerat stolarna.

Nu befinner vi oss i något på den här bloggen så ovanligt som nutid! Japp, dagsfärska bilder! Här har jag fångat världens mest deprimerande skola, belägen mitt i en skog i Kortedala. Troligen för att så många som möjligt ska slippa se eländet.

Den barackliknande konstruktionen kompletteras sinnrikt av andra installationer av skenbart temporär karaktär, som containrar. Märk också hur hela gården anknyter till det nomadiska temat genom att endast bestå av lera och sporadiskt grus. Bara det att den här deprimerande samlingen nödåtgärder säkerligen har stått här i 20 år.

Den här miljön inspirerar knappast till akademiska stordåd. Misstänker att snittbetyget här ligger nånstans i närheten av Fucked For Life.

Här har en av eleverna gett uttryck för sin konstnärliga ådra. Notera hur verket driver med klischéerna inom skolgårdsgraffitin, men samtidigt vänder begreppen och sätter alla förväntningar på skam med sin oblygt modernistiska blinkning till metrosexuell hårlöshet. Den okände konstnärens alster samverkar med den kringliggande miljön och ger alltid något nytt tillbaka varje gång man återvänder till det. Och det gör man, gång på gång. Vad är egentligen en man? Finns det sann smärta? Precis som stor konst bör så ställer den här okände bildskaparens verk en mängd frågor, men lämnar alla svar till mig som betraktare.

Sådär, that sums it up. Ha det nu fortsatt riktigt mysigt så hörs vi!

Städfluktaren

Publicerat: 2012/04/19 i Uncategorized

Jag har de senaste veckorna börjat med något som jag aldrig trott skulle vara möjligt för min del: gå till gymet FÖRE jobbet! Egentligen borde det ju vara teoretiskt omöjligt för mig att lyckas kliva upp ännu tidigare, men jag har insett att jag alltid är typ lika trött när jag vaknar, oavsett vad klockan är. Så det är skit samma liksom. Den stora fördelen är att jag efter jobbet (och lite ”övertid” eftersom jag trots allt kommer in senare på kontoret) faktisk har resten av kvällen ledig – grym känsla! Det besparar mig ju dessutom cirka 40 minuter restid eftersom jag slipper en extra vända in till stan.

Allt är dock inte frid och fröjd med morgonpassen. Förutom att de blir något avkortade så har det nya schemat medfört att min träning sammanfaller med den tiden då gymet städas varje dag, vilket har fört mig i kontakt med Städfluktaren! Eller borde man säga man städflukterskan? Whatever. Hen.

Så vad gör en till synes vanlig städerska till en fluktare? De har ju trots allt till uppgift att städa omklädningsrummen och det finns till och med lappar uppsatta med information om att ”kvinnlig personal kan förekomma” (never mind att ALL personal är kvinnlig). Inbillning? I think not, av följande orsaker:

Timingen:

Städflukterskan lyckas alltid vara i herrarnas varje gång jag ska duscha, även om det tillfället diffar 30 minuter mellan gång till gång. Att städa ett sånt omklädningsrum borde ta uppskattningsvis 10 min och kan uppenbarligen göras när som helst under passet. Att hennes ”städning” av omklädningsrummet av en slump skulle sammanfalla med min duschning NIO DAGAR I RAD är alltså ganska osannolikt.

Tempot:

Oftast går städningen i ett rätt beskedligt tempo, men när det är dags för herrarnas så avverkar hon metrarna fram till dörren i Usain Bolt-tempo. För att förstöra alla beräkningar kring när det är lugnt att dra av sig kallingarna antar jag. ”Ok, hon var 70 meter från dörren när jag gick in, så även om hon gick direkt efter att jag stängde dörren så borde hon inte hinna hit förrän… nä jävlar, där kom hon”.

Intervallerna:

Jag ser ingen praktisk anledning att städa ett rum i små intervaller om 10-15 sekunder, med pauser på 10-60 sekunder emellan. Om det inte är för att man stormar in, kollar om nån är naken, blir besviken, låtsas pilla lite med en sopkorg för att motivera sin närvaro och sedan gör en taktisk reträtt inför nästa anstormning. Den varierande pauslängden verkar också vara anpassad för att antingen överraska de som tänkte att ”ok, nu gick hon” och slänger av sig kläderna direkt (tio sekunders paus) eller de lite mer rutinerade som väntar ett tag för att se om hon bara skulle hämta något från vagnen och strax kommer tillbaka, och först efter en stunds skenbart lugn börjar kränga av sig paltorna (60 sekunders paus). Man kan dessutom glömma att hon skulle vara i rummet när det är tomt, för det har hon järnkoll på. Då står hon och låtsas polera nån maskin strax utanför dörren istället. Och sneglar lömskt.

Besvikelsen:

Varje gång hon stormar in och man inte är naken så ser hon ut som ett barn som öppnat ett tomt paket på julafton.

Egentligen borde man väl kanske känna sig hedrad av denna uppmärksamhet, men någonstans innerst inne så känns det inte helt ok ändå… Men med lite tur avskräckte jag henne kanske med mitt groteska blåmärke idag (som förövrigt nästan förtjänar ett eget inlägg. ska fundera på det).

Peace, out!

Schönt

Publicerat: 2012/04/11 i Uncategorized

Ett par kulinariska pics från kungliga hufvudstaden

Kalles-kaviar-Kalle har breddat sin verksamhet och öppnat korvmoj med sin vän, den tecknade Erik Saade

GI-metoden, re-interpreted

Som rubriken antyder så blir det här ett litet potpurri av händelser ur de senaste tre veckorna. Till stor del beroende på min slapphet att uppdatera den här bloggen, vilken i sin tur kan härledas ur grundproblemet att mitt liv inte är särskilt dramatiskt. Men here we go:

Senaste svängen till Italien var för tre veckor sedan nu. Då var det 20 grader när vi lämnade Rom på fredagen, löven hade börjat slå ut och den för kundens anläggning så karaktäristiska olivlunden hade så smått börjat prunka av vårblommor.

Picture or it didn't happen. So I guess it happened.

Annars innehöll veckan mest det gamla vanliga; försenade italienare, inställda möten, akuta miniuppgifter och en samling nya insikter i ämnet kulturella skillnader (den svenska är såklart bäst). Jag hann med lite mer bilkörning i landet, vilket alltid är spännande. Vi var fem fordon  bredd ett tag på en enkelfilig väg bland annat, men det löste sig ju det med!

Mitt största problem under veckan var dock att jag råkade ut för det klassiska kärringnagelscenariot, dvs man åker hemifrån med liiite för långa naglar och tänker ”jag klipper dem på hotellet sen” men sedan inser att man inte har någon nagelsax med sig. Resultatet blir att man antingen sitter med knutna nävar en hel vecka och ser lagomt passive-aggressive ut eller att man köper sin fjärde nagelsax. Jag valde det första den här gången.

Vi hade även sällskap på hotellet av en kinesisk delegation under veckan. Ingen pratade ett ord engelska, men med hjälp av smartphones och google translate lyckades de både checka in och beställa frukost iaf. Teknikens under! Fick sedan reda på att anledningen till deras besök var att de skulle försöka slå världsrekordet i handrullning av köttbullar och ta sig in i Guinness rekordbok. Hur det gick med den saken är tyvärr oklart :/

Slänger in lite fler bilder från senaste vändan:

Den helt seriöst första bil jag sett som ens förtjänar att kallas sportbil. Det är inte precis Monte Carlo på gatorna utanför hotellet här.

Kalla mig konservativ, men när en deo heter "SEX attraction" så vill jag inte att den ska vara unisex. Klara direktiv om målgrupp uppskattas i det här fallet.

En vecka framåt i tiden och tillbaka på hemmaplan råkade jag ut för det här lilla pikanta problemet på jobbdatorn. För er som inte är så datorkunniga så är budskapet mellan raderna i den här bilden "Din dator är nu stendöd. Lev med det."

Påskfirandet utgjordes av en liten weekend i Kungliga hufvudstaden, i sällskap av ingen mindre än Erik ”mums-mums” Jönsson. Här hanns det med en hel serie gubbiga aktiviteter som långa promenader, museibesök och skämt om tenniskungen. Glömde nästan bort att fotografera dock, men några snapshots hann det bli iaf:

Stockholm tar emot med öppen famn...
Kanske den mest typiska sverigeturistbilden: Högvaktsbyte i snöblandat regn.

Ett kärt återbesök på Vasamuseet! Minns att jag tyckte det här var oerhört coolt när jag var här första gången som 6-7-8-åring eller nått sånt. Tyvärr har väl tröskeln för vad jag imponeras av gått upp lite sedan dess, men det är helt klart fortfarande en mäktig upplevelse och en riktigt bra story! Faktum är att det nog var det här museet som väckte hela mitt historieintresse, tillsammans med...

...livrustkammaren. Här var det tyvärr inte helt lätt att ta några vettiga bilder med en mobilkamera pga mörkret, men även detta place är en varm rekomendation för alla som vill känna lite stormaktsvibbar från förr!

Som kung hade man uppenbarligen ett gyllene läge att höja ribban för begreppet vulgärt. Bling-blingkungen visar här innebörden av uttrycket "form över funktion" med sitt pimpade vapenset.